Att livet rusar på för alla, det förstår jag. Att man däremot inte kan säga, tyvärr jag har ingen lust eller tid att träffa dig just nu. Det förstår jag däremot inte. Från och med nu ska jag sluta vänta och sluta förvänta mig att de möten jag bett om ska bli av. Jag klarar mig bra ändå. Att träffa människor som egentligen inte vill har jag ingen glädje av. Är glad för de bra timmarna jag fick med min vän i helgen och med all bra tid jag får med min familj. Jag har antagligen alldeles för mycket tid att tänka på dagarna. Borde inte lägga så mycket energi på andra.
Skulle egentligen ha en lämplig bild här, men jag kör en av mina favoritlåtar istället.
1 kommentar:
När jag kommer hem efter en dag i skolan eller jobbet så är jag helt slut.
Då ska jag fortsätta med hemmets sysslor; skjutsa ungar, laga mat, tvätt , diska, städa och göra läxor mm.
Att umgås med vänner hamnar allra längst ned på priolistan.
Inte så mycket för att jag inte vill träffa vänner, utan för att jag helt enkelt inte orkar.
Jag tror att det är så för många.
När jag gick hemma, under småbarnsåren, blev jag knäpp till slut.
Alla andra hade börjat jobba och jag tragglade ensam vidare med hemma-mamma-köret.
Tankarna, grubbleriet.
Det blev bättre när jag till slut började jobba och fick en dagtidssysselsättning.
Vänner och vänskap är något jag också ofta har tänkt på.
Men det ger mig inte mer tid för dem, så jag försöker bara leva.
Och just nu handlar tankar och grubblerier mest om mig själv och om vem jag är.
Alltså.
Nu blev det här en roman, det var ju inte meningen.
Vad jag ville skriva var bara att jag tror du har lite rätt i du har för mycket tid att grubbla på.
Och så ville jag skriva KRAM!
Skicka en kommentar