I väntan på vadå?

Sambon åker på veckohandlingen själv nu när han ändå passerar affären på vägen hem. Jag känner mig skitlat och ännu mera oduglig än vanligt, men han klagar ju aldrig såklart. Jag börjar verkligen tappa konceptet helt. Varje kväll när jag gått och lagt mig sätter jag upp mål för nästa dag. När jag vaknar på morgonen så ser dagen ut som vanligt. För lite eller fel mat, för lite motion och för lite kreativitet. Det enda jag presterar är all min stickning, men den går ju tyvärr inte att leva på. Fibron är inte speciellt snäll mot mig heller och det gör det svårt att söka jobb. Jag vill inte vilseleda eller undanhålla något för en ev arbetsgivare. Dom frågar alltid varför jag söker deltidsjobb och då måste jag ju säga som det är. Sen är man liksom utdömd på förhand. Nu har jag hittat en ny läkare som förhoppningsvis ska ge mig lite nya infallsvinklar och tips på hur jag ska handskas med alla mina symptom. Jag hoppas att jag snart hittar mig själv i all den här röran! Dessutom har ju min lilla daghund flyttat så jag är utan sällskap igen :-(