Kommunikation + tonåring = ?

Jag börjar bli lite frustrerad över att kommunikationen med mina tonåringar är, näst intill, lika med noll. E har blivit lite bättre den senaste tiden. Hon börjar väl vända tillbaka det där skalet som hon slöt sig i när hon var 13 typ. Med L är det helt hopplöst, inte nog med att hon pratar lite. När hon väl pratar så är hon så tystlåten och lågmäld att det är svårt att höra vad hon säger. Jag försöker ibland att tvinga mig till en pratstund, men hon har liksom inget att säga. Och då har hon väl inga problem i alla fall. I skolan har hon en tjej som hon umgås med, dom andra har hon inget gemensamt med och valde därför bort för flera år sedan. Jag tycker det är otroligt skönt att hon går i sina egna spår och att hon inte låter sig påverkas av andra. Förmodligen är jag mer orolig än hon för att hon ska känna sig ensam, men det är väl sånt som föräldrar oroar sig för. Nu är jag otroligt nöjd efter att ha hittat en superbra födelsedagspresent till L. Hon fyller inte förrän i augusti, men nu har jag anmält henne till en gitarrkurs. En vecka i juli, tre timmar varje dag ska hon spela i en grupp i stan. Det känns jättebra. Dels för att det är något hon vill göra, men också för att hon blir tvungen att prata med andra. Hon har såklart sagt ok till det här själv. Dom dagar jag är mindre bekymrad så kan jag ju se att det största problemet ligger hos mig. Jag _vet_ att dom skulle komma till mig om dom hade problem. Så egentligen ska jag väl bara vara glad över att dom inte har något att säga, men jag saknar lite vardagskommunikation ibland.