Det som jag hade före den 9 november 2005.
Det var dagen då barnens pappa dog och MYCKET ångest och dåligt samvete äntligen försvann.
Det är ju hemskt att säga att livet blev bättre för alla när han dog, men så är det! Framförallt så var det nog vad han ville.
Från den 1 maj 2003 när dom upptäckte och opererade bort hans hjärntumör, via tiden han låg i koma och, enligt alla läkare, var utom all räddning. När han sen vaknade och forslades runt på olika sjukhus och rehab för att till sist hamna i en egen lägenhet, fast i en rullstol med assistenter runt sig dygnet runt. Hela tiden var jag någonstans i närheten. Tog hand om hans ekonomi, köpte det han behövde. Trots att vi separerat i februari 2003 och skrivit på skilsmässopappret så tyckte jag att det var min plikt att ta hand om allt. Och lite till. Det var ju min plikt att låta honom träffa barnen. Och jag hade ständigt dåligt samvete för att vi inte åkte dit tillräckligt ofta. Men jag hade ju liksom hoppats på att slippa träffa honom efter att vi skilde oss.
Idag berättade jag hela historian för en ganska ny bekant, och då slog det mig ännu en gång. Hur mycket klarar man som människa av utan att gå under. Den psykiska stress jag utsattes för under dom här åren är förmodligen anledningen till att min fibromyalgi bröt ut. Men tack vare mitt nya liv så klarar jag av att hantera det också.
Jag blir väldigt mycket mer tacksam över vad jag har idag när jag tänker tillbaka på dom tuffa åren. Och jag är faktiskt "glad" över erfarenheten jag fick.
4 kommentarer:
erfarenheter är ofta bra efteråt när man ser att man kan vara andra till hjälp eller stöd/tröst.
Jag är övertygad om att du är en stark person och välförtjänt av all lycka du kan få.
Kram
Det är hemskt Cecilia.
Och jag kan inte ens föreställa mig vilka fruktansvärda känslor du hade och har.
Jag tycker att du är stark och beundrar dig för att du faktiskt orkar stå upp på dagarna.
Det är klart att man gör det.
Man måste ju, på nåt sätt.
Framför allt för barnens skull.
Men bara för att man står upp betyder det inte att man inte ligger ner.
Jag är ledsen att vi inte hade någon kontakt under dina jobbiga år och kunde vara ett stöd för dig.
Jag får istället försöka pigga upp dig nu!
Kan bara instämma med föregående talare.
Min fibro (som till slut visade sig vara depressionsvärk) bröt också ut av förskräcklig stress :(
Men idag är jag frisk och himla glad för det :)
// Pernilla (98or)
Skicka en kommentar