torsdag 19 februari 2009
6 månader av saknad
Idag är det ett halvt år sedan pappa gick bort. Ibland tror jag fortfarande att det är han som ska svara när jag ringer till mamma. Hör fortfarande hans röst i huvudet. Saknaden är otroligt stor och jag tänker på honom nästan varje dag. Sorgen börjar däremot att blekna och istället kommer fler och fler minnen upp i huvudet. Nästa torsdag ska jag äntligen göra min minnestatuering. Den smärtan ser jag extra mycket fram emot!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Vet precis hur det där känns,miste min pappa för 10år sedan(han var bara 60 år då)....saknade finns där hela tiden!
Fint med en tatuering,hoppas vi får se resultatet sen!
Kram Pia
Visst finns saknaden alltid där, men efter ett tag kommer man ihåg alla roliga minnen oxå.
Hur ska tatueringen se ut? Har jag missat att du visat den?
Nej, jag har inte visat den.
Den blir lite speciell. Tror inte att det är helt vanligt att tatuera en bil, men vår Volvo PV från barndomen är så mycket min pappa så det får bli den.
Tack för tipset!
Ja, saknaden efter människor som står en nära och minnen försvinner nog aldrig helt.... Man får göra något fnit av de, ser fram emot att se din tattuering sen! Jag gjorde en tattuering i slutet av sommaren tillägnad mina syskon och en påminnelse om att jag ska vara tacksam att jag kan gå!
Hoppas du får en bra helg!
Kramar
KRAM!!!!
Skicka en kommentar