En av dom otaliga kvällar/nätter jag haft när jag inte kan somna så låg jag och tänkte på barnen. Hur kommer dom att bli när dom blir äldre? Vem kommer dom att likna? Vems personlighet kommer dom att ärva? Jag hoppas att dom får det mod och den självsäkerhet jag hade som tonåring!
När jag var 16 år var jag galet förtjust i en grabb som spelade saxofon i min favoritgrupp. När han fyllde år fick jag för mig att jag skulle ge honom ett par foton jag tagit på en konsert. Jag hade inte hans nummer och visste inte var han bodde, men hans mamma stod i telefonkatalogen så henne ringde jag upp. Jag presenterade mig och talade om att jag gärna skulle vilja gratulera hennes son på födelsedagen. "Då blir han säkert jätteglad" sa hon och gav mig utan vidare hans telefonnummer. Efter att jag slagit halva numret ett antal gånger och sen ångrat mig så tog jag till slut tillräckligt mycket mod till mig för att slå hela numret och faktiskt vänta tills han svarade. Eftersom jag varit på en del spelningar så visste han ju vem jag var och jag visste att han var en snäll och vänlig själ som inte skulle skratta ut mig. För vad gjorde han? Jo, han sa: Du kan väl komma hem till mig på lördag förmiddag? Jag minns precis hur jäkla nervös jag var! Jag gick fram och tillbaka säkert 25 gånger på Gävlegatan innan jag gick upp. Jag var ju självklart ute alldeles för tidigt också. När jag väl gick upp och ringde på så bjöd han in mig och jag minns att hans tjej satt i köket och åt frukost när jag kom. Alltså, han var 23 och tyckte säkert att jag bara var efterhängsen och fånig, men jag kände mig faktiskt inte annat än välkommen.
Jag var SÅ stolt när jag gick därifrån. Och än idag så tänker jag ibland på den här episoden och jag hoppas, som sagt, att mina barn blir lika modiga och rättfram som jag när dom växer upp. Fast kanske kanske är det bra om dom tänker lite mer innan dom pratar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar